Loggboken

Efter valet 2018: Nu krävs sans och balans!

2018-09-19

Det var först när dimman lättade på slagfältet vid Lützen 1632 som det gick att urskilja resultatet. Det samma kan sägas om det svenska valet 2018.

 

Som en slags hobby har jag återkommande på min blogg funderat kring politisk psykologi i anslutning till olika val. I mitt förra inlägg (2018-08-31) påminde jag om att det redan 2010 framkom i olika opinionsundersökningar att cirka 50 % av de svenska väljarna hade en invandringskritisk inställning. Min åsikt var att detta måste hanteras på något sätt och både efter valen 2010 och 2014 tyckte jag att S och M borde ha kunnat samregera. Eller de kunde åtminstone tillsammans temporärt genomfört en uppgörelse liknande det så kallade Luciabeslutet som togs av den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson i december 1989. Hade socialdemokraterna och moderaterna vid dessa tidpunkter haft ledargestalter av Ingvar Carlssons och Carl Bildts kaliber så hade mycket sett annorlunda ut och SD hade varit ett litet parti som balanserat på 4 % -spärren.  

 

Läget är nu helt annorlunda. S och M kan inte längre tillsammans samla en majoritet av riksdagsmandaten. SD har trots hård motvind i valet framträtt som det parti som ökat mest. Nu behöver vi tänka i andra banor för att kunna hantera de olika problem som vi uppenbarligen står inför. Det är något så viktigt som att agera på ett sätt som inte radikaliserar en invandringskritisk opinion. Från ett politiskt-psykologiskt perspektiv handlar det om att möjliggöra en fortsatt ”parlamentisering” av sverigedemokraterna. Då kan man inte fortsätta med att behandla dem som något katten har släpat in! Trots allt har de arbetat med sin nolltolerans och de uteslöt hela sitt tidigare ungdomsförbund när det började flörta åt nynazistiskt håll. Det måste få löna sig för dem att rensa bort dyngan!

 

Man kan jämföra med socialdemokraternas tidiga historia. De uteslöt också sitt dåvarande ungdomsförbund för demokratiska oklarheter och de andra partierna vid denna tidpunkt hade förstånd och mognad att bidra till att socialdemokraterna fick ett politiskt utrymme. Statsmän som Karl Staff (liberalerna), Arvid Lindman (högern) och Hjalmar Branting (socialdemokraterna) hittade tillsammans goda kompromisser som stärkte den parlamentariska demokratin. Man kan också se den process som Vänsterpartiet har genomgått och genomgår. De får nu delta i spelet trots att partiet en gång i tiden var en sektion av den Kommunistiska Internationalen och trots att en tidigare ledare (CH Hermansson) hävdade i samband med Stalins död att denne "var vår tids störste ledare" och trots att förre partiordföranden Lars Ohly benämnde sig som kommunist. Dessa exempel visar på den parlamentariska demokratins styrka när den tillämpas på ett konsekvent sätt.

 

Nu när dimman lättat från slagfältet ser vi ett nytt landskap och det gäller verkligen att de ledande politikerna agerar på ett ansvarsfullt sätt. Om inte så kommer ribban ytterligare att höjas för konstruktiva lösningar. Många har nyligen skrivet seriöst och bra kring detta. Här är två inlägg som jag rekommenderar:

 

Malcom Kyeyune i Göteborgsposten

 

Leif GW Persson i Expressen

 

Det är viktigt att våra ledare följer de parlamentariska principerna. Parlamentarism är ett demokratiskt system med fantastiska möjligheter eftersom det både kan fungera enande och ge möjligheter till opposition och kontroll av regeringsmakten. Nu när dimman lättat från slagfältet kan vi iaktta att de två regeringspartierna, S och Mp, tillsammans fick 33 % av platserna i riksdagen. Alliansen fick 41 % av platserna och ökade med 2 mandat. Det skall jämföras med att de två regeringspartierna tappade tillsammans 22 mandat. Visserligen kan man hävda att V gick framåt, men det var inget regeringsparti och den sammanlagda förlusten av riksdagsmandat blir ändå rätt avsevärd. Därför bör det vara rimligt att det nu är allianspartierna som har serven vad gäller att hitta lösningar på regeringsfrågan. Vi får hopas att det hela leder till att vi så småningom får en handlingskraftig regering och en stark opposition.