Loggboken

Den psykologiska komponenten i det amerikanska valet

2008-11-23

Kan inte låta bli att återkommande fundera över fenomenet Barack Obama. Vad var det för psykologisk mekanism som möjliggjorde att nya och stora grupper med entusiasm anslöt sig till hans kampanj? Vad är det som framkommer i flera undersökningar efter valet där en stor majoritet av amerikanarna verkar övertygade om att Obama kommer klara av att hantera alla svåra utmaningar? Detta trots att man vid det här laget borde vara rätt så härdade och cyniska vad gäller tilltro på vallöften. 

 

I våra medier har främst två förklaringar lyfts fram. För det första har framhållits det stora missnöjet med president Bush utrikespolitik och den ekonomiska nedgången. Visst, det kan förklara att republikanerna hade en rejäl uppförsbacke i valet vilket borde gynna vilken kandidat som helst från det demokratiska partiet. Men det förklarar inte i sig dynamiken i fenomenet Obama. Det fanns andra mer sannolika och beprövade kandidater bland demokraterna om man nu bara var ute efter ett regeringsskifte. 

 

För det andra har framhållits att Obamas kampanj förnyade sättet att bedriva valkampanjer och därmed skapades entusiasm och medverkan i grupper som tidigare kanske haft en mer pessimistisk attityd till politikens möjligheter i USA. Särskilt har lyfts fram hur man utnyttjat Internet och att man lyckats med att få många människor att skänka små bidrag till kampanjen. Men är det inte troligare att kampanjtekniken var en slags verkan snarare än en orsak? Det blev naturligt att föra ut kampanjen på Internet eftersom unga människor redan var attraherade av budskapet. Det är också möjligt att mycket av aktiviteten på Internet var spontana uttryck helt enkelt därför att de unga som var vana med detta medium stödde Obama. Det verkar också vara den rimligaste förklaringen till de många små bidragen. 

 

Om resonemanget så här långt är rätt så är det i Obamas budskap och framträdanden som förklaringen kan sökas och hittas. Obama är en skicklig talare och han är en visionär. Med sina visioner lyfter han politiken från vardagslunken till något som ger hopp – hoppets revolution.  

 

De ger hopp för den lille mannen och den lilla kvinnan som i ett samhälle dominerat av storfinans, myndigheter (”Washington”) och ytlig kommersialism har svårt att se hur man kan delta och uppleva meningsfullhet. Det svenska samhället ligger inte långt efter, folkrörelserna känns ofta ganska så avsomnade och för många människor uppstår en obehaglig känsla av att man inte lever meningsfullt. Intressanta iakttagelser i sammanhanget är att människor som har en livsåskådning har lättare att hantera stress och patienter som tidigare haft svåra stressproblem ofta börjar fundera på livets mening när de väl tillfrisknar. 

 

Med sina visioner sprider Obama hopp just eftersom han med sin stora talekonst förmedlar en vision om meningsfullhet.  

 

En svensk politiker skulle få en hel del problem med att få journalisterna att samspela med ett sådant upplägg. Här är det vanligt att trasa sönder alla visioner med frågor av typen ”kan du garantera det?”, ”hur mycket skulle det kosta?” och så vidare. Men kanske är det dags att politiken åter bli spännande och angelägen också i Sverige? 

 

För socialdemokratin var det sannolikt en stor olycka att man fick så höga opinionssiffror direkt efter valet. Det bromsade en nödvändig förnyelse. Sahlin försökte med självkritiken om den tidigare förda skolpolitiken, men det verkar som hon utsatts för organiserat motstånd i den och en rad andra frågor. Istället tvingas Sahlin och Östros in i rollerna som arga bandhundar som helst vill sätta regeringen bakom lås och bom. Det blir ingen trovärdig oppositionspolitik. 

 

Ur socialdemokratins synvinkel borde det vara bättre att utveckla nya visioner som för in komponenter som Överlevnad, Delaktighet och Meningsfullhet. Det vore på sikt en bättre lösning istället för att framställa det som om det enda som gäller är ett regeringsskifte och svettigt hålla på att jaga efter regeringskompisar. 

 

Det kan vara så att den politiska kraft, det må vara alliansen eller socialdemokratin, som drar de psykologiska lärdomarna från det amerikanska valet är den som drar det längsta strået vad gäller att påverka utvecklingen i Sverige och Europa under nästa decennium.