Loggboken

Barn med motoriska svårigheter kom ikapp med sensomotorisk terapi (SMT)

2017-10-13

Nu har vi fått ytterligare en publicering på temat sensomotorisk terapi. Har skrivit om denna metod lite då och då tidigare på denna blogg. Lite förenklat handlar det om att vi föds med ett antal så kallade primära reflexer som det lilla barnet måste träna sig på att ”hämma” eller integrera för att få en välfungerande motorik. Detta sker genom övningar som det lilla barnet själv genomför såsom att gripa, rulla runt, åla och krypa. Det finns iakttagelser som indikerar att barn som hoppar över en ”träningsfas” såsom till exempel att åla eller krypa löper en större risk att få olika motoriska problem. Det kan ta sig uttryck i ”klumpighet” och balansproblem (som numera benämns som DCD – development coordination disorder).

 

Dessa problem kan i sin tur utgöra en faktor av betydelse i flera neuropsykiatriska funktionsvariationer.  ADHD är numera en tydligt beskriven diagnos (ADHD är en fördröjd utveckling av vissa områden i hjärnan) där man också kan iaktta olika varianter. För en stor grupp finns motoriska problem (DCD) som ett betydande inslag i funktionsnedsättningen.  Det innebär att rörelser och balanser inte är tillräckligt automatiserade utan att hjärnan måste gå in och mer aktivt kompensera. Detta är för individen mycket tröttsamt.

 

Vi vet hur riktigt trötta barn kan fungera, kanske i samband med jul eller nyår. De blir lite ”fnattiga” eller hyperaktiva. Barn med ADHD har ofta en mer eller mindre konstant trötthet som kan kopplas till ett hyperaktivt beteende. Det är därför mediciner som innehåller uppiggande substanser som till exempel metylfenidat (med märkesnamn som Concerta och Ritalin) är till stor hjälp för många med ADHD. Många tror att hyperaktivitet i dessa sammanhang borde behandlas med något ”lugnande”. Det är emellertid helt felaktivt eftersom dessa barn (och vuxna) i själva verket lider av trötthet orsakat av motoriska problem. Hjärnan försöker då kompensera tröttheten genom hyperaktivitet.

 

Vår forskning på detta område syftar till att undersöka om det är möjligt att med hjälp av sensomotorisk terapi (SMT) i efterhand justera motoriken och balansen på ett avgörande sätt. Vi och andra har visat att det går och därmed blir SMT ett ytterligare verktyg i verktygslådan tillsammans med pedagogiska insatser, föräldrastöd och medicinering. Vår forskargrupp har dessutom i en tidigare artikel kunnat för första gången visa att SMT kan fungera också på vuxna.

 

Den senaste artikeln publicerades helt nyligen i den välrenommerade tidskriften PLoS ONE. Syftet var jämföra en grupp barn med diagnosen DCD med en grupp barn utan några funktionsnedsättningar.  Det finns tidigare studier som jämfört obehandlade barn med DCD med barn från en normgrupp. Men i vår studie gjordes inte bara en jämförelse mellan obehandlade barn med DCD och ”normala” barn, utan dessutom gjordes för första gången en jämförelse efter det att barnen med DCD fått sensomotorisk terapi. Det framkom då att barnen från DCD-gruppen kom ikapp barnen från normgruppen i avseende på motoriska färdigheter. Dessutom framkom att både barnens lärare och föräldrar kunde se avsevärda förbättringar vad gäller andra förmågor vilket ligger i linje med den kliniska erfarenheten (t.ex., berättelsen om Anton).

 

 

Här är sammanfattningen:

 

The aims of the present study were to (a) compare healthy children in terms of sensorimotor maturity to untreated children diagnosed with developmental coordination disorder (DCD) and (b) compare healthy children to diagnosed children following completed treatment with sensorimotor therapy. Participants were 298 children, 196 boys and 102 girls, distributed into a Norm group of healthy children (n = 99) and a group of children diagnosed with DCD (n = 199) with a total mean age of 8.77 years (SD = 2.88). Participants in both groups were assessed on instruments aimed to detect sensorimotor deviations. The children in the DCD group completed, during on average 36 months, sensorimotor therapy which comprised stereotypical fetal- and infant movements, vestibular stimulation, tactile stimulation, auditory stimulation, complementary play exercises, gross motor milestones, and sports-related gross motor skills. At the final visit a full assessment was once more performed. Results showed that the Norm group performed better on all sensorimotor tests as compared to the untreated children from the DCD group, with the exception of an audiometric test where both groups performed at the same level. Girls performed better on tests assessing proprioceptive and balance abilities. Results also showed, after controls for natural maturing effects, that the children from the DCD group after sensorimotor therapy did catch up with the healthy children. The concept of “catching-up” is used within developmental medicine but has not earlier been documented with regard to children and youth in connection with DCD.

 

 

Här är länken till tidskriften:

 

Niklasson, M., Norlander, T., Niklasson, I., & Rasmussen, P. (2017). Catching-up: Children with developmental coordination disorder compared to healthy children before and after sensorimotor therapy. PLoS ONE 12(10), e0186126. Doi: 10.1371/journal.pone.0186126