Loggboken

Kan internatskola efter dansk modell förbättra den svenska skolan?

2020-01-10

Rapporten ”Vad kan svensk folkhögskola lära av dansk efterskola” finansierades och publicerades (1987-03-10) av dåvarande Skolöverstyrelsen (V-avdelningen) i form av en så kallad PUFF-rapport (Pedagogiskt Utvecklingsarbete För Folkhögskolan). Rapporten sammanställdes av dåvarande lärarkandidaterna Lena Kahnlund och undertecknad vårterminen 1986 vid folkhögskollärarlinjen i Linköping. Syftet med rapporten var att dokumentera och beskriva de danska efterskolorna samt att föra ett resonemang om, och i så fall på vad sätt, den svenska folkhögskolan kan lära något av den danska efterskolan. Vi drog slutsatsen att impulser från den danska efterskolan borde välkomnas av svenskt skolväsende. I rapporten framfördes också några tankegångar om hur en svensk efterskola skulle kunna se ut.

 

Det har nu gått 33 år sedan rapporten publicerades och tyvärr kom den endast att diskuteras i begränsad omfattning. På några ställen genomfördes dock projekt som inspirerades av den danska pedagogiken. Ett sådant exempel, som jag själv medverkade i under tidigt 1990-tal, var LJUS-projektet (Lära för Jobb, Utveckling och Självförtroende) i Degerfors kommun. I Danmark däremot är efterskolorna fortfarande framgångsrika. Med sin speciella pedagogik hjälper de årligen tusentals skoltrötta och utslagna ungdomar till ökat självförtroende, mognad och bildning.

 

Behovet av pedagogiskt nytänkande i Sverige har under åren inte minskat. Vi kan däremot identifiera flera krisfenomen och bekymmersamma förhållanden. Magnus Henrekson och Johan Wennström vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) beskriver i en artikel (Kvartal, 2019-12-17) situationen i anslutning till den senaste Pisa-undersökningen på följande vis: ”Sverige förbättrade resultaten på ett artificiellt sätt genom att en fjärdedel av eleverna antingen inte fick göra provet eller inte dök upp. En försiktig uppskattning tyder på att i verkligheten befinner sig en dryg tredjedel av 15-åringarna i Sverige på den lägsta nivån vad gäller läsfärdighet”.

 

Det finns således ingen vetenskaplig grund för påståendet att Pisa-undersökningen skulle visa på en förbättring i de svenska skolorna. För våra barns och ungdomars skull är det nödvändigt att se och beskriva verkligheten som den faktiskt är. Det är bakgrunden till att jag nu åter vill försöka bidra till en diskussion om vad svenskt skolväsende kan lära av de danska efterskolorna genom att göra rapporten tillgänglig på min hemsida. Eftersom rapporten skrevs före det att datorerna var i allmänt bruk och trycket bitvis är lite oskarp var jag tvungen att skriva av texten från den maskinskrivna originalrapporten för att möjliggöra en digitalisering. Det innebar att avskriften fick en annorlunda layout jämfört med den ursprungliga versionen, men innehållet i övrigt är i stort detsamma. På några ställen har jag låtit vissa uppenbart inaktuella inslag utgå. Kommentarer liksom tillägg är gjorda med blå text.

 

Vill du ladda ner filen om de danska efterskolorna så kan du trycka

 

HÄR

 

I mina kommentarer och tillägg i rapporten ovan finns några hänvisningar till LJUS-projektet i Degerfors där deltagare var ett gäng skoltrötta ungdomar i ”gymnasieålder”. Det pågick under läsåret 1990 - 1991 Dessa kunde engageras med hjälp av en pedagogik som i flera avseenden påminde om den pedagogik som används i de danska efterskolorna. I den rapporten framgår i detalj hur undervisningen organiserades. Det centrala här var att väcka ungdomarnas intresse för utbildning. För att det skulle vara framgångsrikt var det nödvändigt att hitta nya vägar. Är du intresserad av att ta del av LJUS-projektet så kan du trycka

 

HÄR