Loggboken

Integritetskalkylen

2009-06-15

I ett tidigare inlägg på Loggboken (”Ökad lycka är välstånd”) diskuterade jag BNL som ett slags komplement till BNP bland annat med utgångspunkt från den engelske filosofen och utilitaristen Jeremy Bentham (1748-1832). Det är möjligt att denne egensinnige herre i vissa avseenden kan bidra till att ge nya infallsvinklar på vår tids problem.

 

Mest känd är han väl för sin tanke om den så kallade nyttoprincipen, det vill säga om en handling bidrar positivt eller negativt till målsättningen ”största möjliga lycka till största möjliga antal”. Denna princip som förs fram i arbetet Principles of Morals and Legislation (1780) bör enligt Bentham vara vägledande vid allt beslutsfattande.

 

Berättigade invändningar om att han inte empiriskt söker bevisa giltigheten av sin doktrin avvisas med att nyttodoktrinen inte kan bevisas eftersom det som man ”använder för att bevisa allt annat med inte självt kan bevisas. En beviskedja måste börja någonstans. Att ge ett sådant bevis är lika omöjligt som onödigt”.

 

Helt vetenskapligt sund känns alltså inte Bentham eftersom vi vetenskapare gärna vill vända på alla stenar, men vi tvingas i och för sig att likt Bentham göra en hel del lösa antaganden. Detta är acceptabelt så länge vi inser att det handlar om provisoriska antaganden som behöver granskas. Men som nyttig provokatör och idégivare fungerar Bentham utmärkt.

 

Hur skall man då kunna fastställa formeln ”största möjliga lycka till största möjliga antal”? Benthams svar på den frågan var hans berömda ”lyckokalkyl” med vars hjälp positiva och negativa effekter av en bestämd handling kunde beräknas. Metoden grundar sig på antagandet positiva effekter och negativa effekter matematiskt kan beräknas. Sju faktorer måste beaktas (enligt H. J. Schmandt, 1965) när det gäller att fastställa en handlings nytta:

 

(1)   dess intensitet

(2)   dess varaktighet

(3)   dess säkerhet eller osäkerhet

(4)   om den är nära eller avlägsen i tiden

(5)   dess fruktbarhet (sannolikheten för att den efterföljs av sensationer av samma slag)

(6)   dess renhet (sannolikheten för att den inte efterföljs av sensationer av samma slag)

(7)   dess utsträckning (antalet personer som berörs eller påverkas)

 

Många komplicerade frågor som diskuteras skulle kanske underlättas av att man först gör upp ett liknande kalkylschema. Om vi ställer in integritetsfrågan i detta perspektiv får vi den övergripande formeln ”största möjliga integritet till största möjliga antal”. Det flesta av oss kan spontant uppfatta den sentensen som rimlig vare sig det handlar om FRA-byråkrater eller pirater.

 

Total frihet vad gäller integritet är inte möjligt eller ens önskvärt i ett samhälle. Det skulle dessutom leda till att andras integritet inskränks vilket är uppenbart i samband med grov brottslighet, pedofilers verksamhet eller terrorism. När inskränkningar måste göras då är det också viktigt att överväga hur repressiva insatser effektivt kan kontrolleras. Det handlar alltså om att upprätta en nyttobalans enligt formeln (största möjliga X till största möjliga antal). Då skulle det vara mycket bra om en ”integritetskalkyl” kan upprättas där olika plus och minus kan vägas mot varandra. Det skulle även underlätta för massmedierna att bevaka dessa frågor och bidra till att lyfta diskussionen.

 

Kanske kunde integritetsfrågorna aktivt föras upp till EU-nivå av det svenska ordförandeskapet? En annan idé skulle kunna vara att statsministern tar initiativ till en ”Integritetsdelegation” där det utöver visst antal riksdagsledamöter även bör ingå andra personer med dokumenterade kunskaper och engagemang.

 

Självklart bör Piratpartiet finnas välrepresenterade i en sådan delegation eftersom de redan utgör en betydelsefull samhällelig kraft och eftersom de uppenbarligen besitter viktiga insikter i dessa frågor som är viktiga för den fortsatta hanteringen.