Loggboken

Tankar från en snöskyffel

2009-12-29

Påtvingad motion

 

De senaste dagarna har jag varit upptagen med snöskottning mest hela tiden. Vi har en lång uppfart och utan intensivt skottande riskerar vi att bli avstängda från omvärlden. Plötsligt blir annonser om snöslungor en favoritlitteratur.

 

En fördel med snöskottning är att det ger många möjligheter att gå runt och fundera och jag har tänkt en del på närmsta grannens visdomsord: ”Det finns tre former av motion. För det första sådant som är roligt därför att man får ett socialt utbyte som till exempel innebandy och golf, för det andra handlar det om påtvingad motion som snöskottning. Inte kul men det måste göras. Slutligen har vi den vanligaste motionen, det vill säga sådant som aldrig blir av därför vi tycker den är lite småtrist och obekväm.”

 

Jo, det är en intressant tanke detta att trots all information om hur nyttigt det är att röra på sig och trots alla kampanjer och satsade medel från idrottsrörelse och myndigheter så rör sig många av oss alldeles för lite. Själv har jag en extrem förmåga att hitta massa ursäkter till varför jag just nu inte hinner träna. Så erinrade jag mig en intressant undersökning som vi genomförde vid Karlstads universitet för några år sedan i ett projekt tillsammans med Karlstads kommun och som vi kallade för Anonyma Hösäckar. Namnet var inspirerat från Anonyma Alkoholister och tanken var att fysiskt inaktiva, eller om så vill hösäckar, är ett slags problematiker och det behövs rejält starkt tryck för att få dem (oss!) att regelbundet motionera.

 

Vi djupintervjuade ett antal människor som själva upplevde sig som hösäckar och fann ganska snart att här föreligger en oidentifierad psykologisk spärr. Trots en stark vilja och önskan om att komma igång med regelbundet motionsutövande, existerar något oidentifierbart som hindrar denna avsikt. Detta leder till en i stort sett oförändrad situation av fysisk inak­tivitet, fylld av frustration kring det faktum att det är så svårt att ändra på denna levnadsvana.

 

 

Den psykologiska spärren

 

Väl inkommen från snöskottningen (härligt med påtvingad motion!) sätter jag mig framför datorn och letar fram sammandragen från intervjuerna. Här är några exempel som just belyser den psykologiska spärren hos hösäckarna:

 

”Men så mår jag dåligt för sen, jag har ju gått upp i vikt också eftersom jag inte har rört på mig och då känns väl det lite jobbigt tycker jag och sen sitter jag hemma och tröstäter, kanske lite grönmögelost och kex. (---) Det blir en ond cirkel av alltihop på något vis. (---) Nej, nu ska jag börja röra på mig och så blir det inte.”

 

”Igår i tvättstugan stod jag och strök, så ringde min syster; ja vad gör du? Jag står och stryker och sen är jag arg sa jag. Ja vad då då? Jo för nu måste jag börja och kanske banta och jag rör inte på mig heller. Ja jag var jätte så där frustrerad och diskuterade med mig själv att nu får det vara slut, nu ska jag. Så att jag är väl medveten, allt så här, men det är det där sista, det är så lätt att tänka, man måste handla också.”

 

”Har hänt att jag klätt mig och gjort mig i ordning och gått till ytterdörren, nej, går in och sätter mig istället, så då har jag inte orkat gått. (---) Vad det är som tar emot det kan jag ju liksom inte, (---) jag kan inte förklara det, för jag vet inte själv. (---) Jag blir frustrerad varje gång jag inte tar mig iväg, det tycker jag är jättejobbigt, om jag har bestämt och så blir det inte så.”

 

”En är lite för bekväm och har inte riktigt, så att säga ork och kraft att ta sig ur den här inakti­viteten på något sätt.”

 

”Det är någon tröskel man måste ta sig över för att komma iväg och bestämma sig och det spelar ingen roll hur jag mentalt eller bestämmer, säger att jag ska fortsätta, så det funkar inte i alla fall. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma över den där, (---) någon spärr någonstans är det.”

 

”Jag kan komma igång med vissa grejer ibland, (---) sen bestämmer jag mig för att detta ska jag fortsätta med, men jag lyckas aldrig. Det liksom bara rinner ut i sanden allting.”

 

 

Vi är långt ifrån savannen

 

Nylighen har vi genomfört ett hälsoprojekt vid Karlstads universitet ”En plats i solen” där bland annat ytterligare en grupp för Anonyma Hösäckar startades. Likt den förra gruppen kom verkligen deltagarna igång med fysiska aktiviteter och en viktig del var att ha en stegräknare och regelbundet jämföra sina resultat med andra. Särskilt framgångsrika ”gångare” kunde klistra in silver eller guldstjärnor i sina motionsböcker. För visst är vi anpassade för att gå och springa långa sträckor.

 

I projektansökan för "en plats i solen" påpekade vi att människosläktet hade en viktig utvecklingsperiod på savannen. Våra långa ben och snedställda fötter är exempel på anpassning från denna period. Det som kännetecknar livet på savannen är att kunna växla mellan plötslig fysisk och psykisk aktivitet och fysisk och psykisk avspänning. Därför är ett viktigt inslag på savannen att optimera vilan, att ta varje chans till återhämtning när möjligheter ges, för att vara väl förberedd för flykt eller jakt. Det är också viktigt att optimera näringsintaget, att äta så mycket och näringsrikt som möjligt så fort tillfälle ges. Under långa perioder kan uppstå brist på föda både för rovdjur och för bytesdjur. Människosläktet har under de senaste 200 åren upplevt mer teknikutveckling än sammantaget under sina tidigare fyra miljoner år. På kort tid har vi byggt en kultur som gynnar psykisk anspänning, men ger färre tillfällen till psykisk avspänning. Vi har också byggt en kultur som gynnar fysisk vila i så stor utsträckning att det leder till fysisk inaktivitet.

 

Slutsatsen blir uppenbar: idrottskonsulenter, motionsivrare och näringsexperter arbetar mot våra gener som programmerar oss till att röra oss så lite som möjligt (vila när du kan) och att äta så mycket som möjligt (ät när du kan).

 

Det handlar inte bara om rörelse och föda. Vårt genetiskt inprogrammerade behov av bekvämlighet gör att vi inte kan agera på det sätt som vi borde göra inför de stora globala hoten i vår tid. Förnuftsmässigt inser vi alla att det behövs en helt annan politik för att civilisationen såsom vi i dag känner den skall kunna överleva. Men en sådan politik är inte möjlig – ingen regering kan bli omvald på det radikala program som skulle behövas.

 

 

Gaiahypotesen

 

I senaste numret av Forskning & Framsteg (nr 1, 2010) finns en fin artikel om den nu 90-årige James Lovelock, Gaiahypotesens skapare. Hypotesen går ut på att Jorden fungerar som en organism där balans eftersträvas genom komplext självreglerande system. Exempel på förmågan till balans i systemet är att temperaturen i atmosfären har kunnat hållas relativt konstant under årmiljarderna tack vare mikroorganismers aktiviteter. Plankton har förmåga att utsöndra ett ämne (dimetylsulfid) som kan fungera som termostat genom att molnbildningar påverkas.

 

Nu menar emellertid Lovelock att jordens förmåga att balansera är hotat på allvar. Hela regleringssystemet sätts ur spel och katastroferna kommer att komma plötsligt. Det hela kommer att leda till civilisationens undergång med Lovelock tror ändå att Gaia överlever och förhoppningsvis kan delar av människosläktet också överleva och få chansen att bygga upp en helt ny typ av civilisation.

 

Men enligt Lovelock är det enda som kan rädda mänskligheten undan total förintelse att vi redan nu satsar stort på kärnkraft, ingenjörskonst och bioteknik. Det är säkert så.