Loggboken

Ger en ny fysik en ny psykologi?

2010-04-01

I efterhand kan man uppleva paradigmskiften som ganska snabba händelser, men i verkligheten brukar de vara inte helt så snabba företeelser. Ett belysande exempel är den akademiska psykologins tidigare huvudparadigm: behaviorismen.

 

Enligt denna riktning skulle man utforska människor och djur genom att studera hur olika intryck eller stimuli påverkade beteendet genom så kallade responser. Visst har denna inriktning upptäckt och klarlagt flera viktiga mekanismer, men människor och djur är alldeles för komplexa varelser för att allt skall kunna förklaras med en inriktning eller teori.

 

Den psykodynamiska inriktningen kom aldrig att få en stark position inom akademin. Anledningen till det var väl att det där inte fanns ett så stort intresse att utveckla teorier som kunde verifieras eller förkastas. Dessutom fanns det tidigt en tendens inom den psykodynamiska rörelsen att försvara de ursprungliga idéerna till varje pris och att dessa endast kunde modifieras med stor tröghet (något som till exempel Carl Jung dyrt fick erfara). En tidig riktning som bättre passade i akademiska sammanhang var Gestaltpsykologin som ju också kan ses som en slags föregångare till kognitiv psykologi.

 

Det blev behaviorismens fall när den hävdade att i stort sett allt mänskligt beteende kunde förklaras genom kedjor av S (stimuli) och R (responser). Kognitiva processer var man inte intresserade av, utan de fanns i hjärnan som i stort betraktades som en ”svart låda” som det inte var någon större idé att utforska. Samtidigt hade man ett stort komplex för fysiken, dvs. i dess gamla Newton-paradigm som man fått lära sig i skolan. Det var ”riktig vetenskap” som byggde på att studera delarna i maskineriet så kunde man på sikt få kunskaper om helheten.

 

Den kognitiva psykologin bröt med behaviorismen och menade att det var fullt möjligt att öppna locket på den ”svarta lådan”. I slutet på 1960-talet och i början på 1970-talet framträdde, både nationellt och internationellt, flera duktiga forskare inom områden som minnesforskning, språkforskning, psykometrisk forskning och så vidare som i hög grad bidrog till nya kunskaper och en ny chans för psykologin. Samtidigt tror jag att den kognitiva psykologin i viss mån ärvde en del av behaviorismens metodologiska svagheter, dvs., en strävan att ta över tekniker från den gamla fysiken istället för att mer konsekvent utveckla metoder som är direkt anpassade för att studera just psykologi.   

 

Först nu börjar paradigmskiftet inom fysiken tränga ut till lekmän på området. Nu finns det anledning att börja fundera på vilka konsekvenser som den nya fysiken får på en rad olika områden. I längden kan vi inte konstatera fantastiska och märkliga fynd inom den nya fysiken vad gäller hur vi skall uppfatta vår värld utan att detta får konsekvenser till exempel för psykologin. Här är tre slutsatser som inte anses som ”flummiga” av fysikerna men som fortfarande ger en lätt hippie-stämpel i flera andra vetenskaper:

 

  • I mikrokosmos tycks två skilda fotoner vara sammankopplade trots stora avstånd och detta skulle gälla även om de två partiklarna skulle finnas på varsin sida av universum. Begrepp som ”här” och ”där” har blivit meningslösa.
  • Experiment med ”Foucaults pendel” visar att denna mekanism även gäller i makrokosmos. Det går att påvisa att pendelns svängningar inte bara påverkas av närmiljön utan också av de mest avlägsna galaxerna. Eller uttryckt på ett annat sätt: det som händer på vår lilla planet är hela universums struktur med och påverkar.
  • Vi lever inte i ett universum utan i ett minst tiodimensionellt multiversum där det kan krylla med liv i olika dimensioner.

 

Det kan vara intressant att ta del av följande citat från en av kvantfysikens grundare Niels Bohr: ”… we must in fact turn to quite other branches of science, such as psychology… when trying to harmonize our position as spectator and actor in the great drama of existence” (The philosophical writings of Niels Bohr. Woodbridge, Conn.: Ox Bow Press, 1987).

 

Men psykologin vare sig var eller är rustad för att kliva in på det sätt som Bohr önskade. Vi behöver först hitta fram till psykologins verkliga källor och då kommer vi fram till frågor som jag berört tidigare i denna Loggbok, dvs. frågor om Meningsfullhet och vad psykologin egentligen skall vara bra för.

 

Då behöver vi få en bredare syn på vad som är vetenskap. Kan inte låta bli att komma med ett citat till från en spännande bok där för övrigt även citatet från Bohr är hämtat: ”We shouldn’t forget that the word science comes from the Latin root scire, ’to know.’ To reduce knowledge to what can be described in mathematical equations is absurd. It excludes vast ranges of our experience of life. For example, understanding that goodness warms our heart and hatred pains us is part of knowledge and so also part of science" (Matthieu Ricard & Trinh Xuan Thuan. The Quantum and the Lotus, Three Rivers Press, 2010).