Loggboken

Den psykologiska komponenten i det svenska valet. Ett hegemoniskt paradigmskifte?

2010-09-20

Sitter så här på morgonen efter valet och funderar på psykologiska komponenter i det svenska valet. Statsvetare i all ära, men när det handlar om val (och kanske särskilt i detta val) så handlar det verkligen mycket om psykologi. Utan att göra anspråk på att sitta inne med sanningar skall jag ändå göra ett försök att se på valet med psykologiska glasögon. 

 

Ett historiskt val

Det svenska valet var i många avseenden historiskt. Många gamla sanningar har ställts på huvud. Alliansen blev största block trots att de regerat under en ekonomisk kris och trots att arbetslösheten fortfarande är hög. Dessutom har de sänkt skatterna betydligt mer än vad den förre moderatledaren, Bo Lundgren någonsin krävde. Då ansågs sådana krav som oseriösa och tecken på bristande ansvar för landets ekonomi.

 

Socialdemokraterna har fortsatt tillbakagången från förra valet och fått sitt sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande och är nu jämstort med moderaterna som genomfört sitt bästa val någonsin. Ett populistiskt parti kom in i riksdagen som vågmästare. Före valet skiftade väljarnas sympatier fram och tillbaka på ett för svenska förhållanden dramatiskt sätt.

 

Just de återkommande skiftningarna antyder att det inte främst handlar om vilka som är partiledare. Ingen skugga skall falla på Mona Sahlin då mycket talar för att mer djupgående processer varit verksamma.

 

Snarare verkar det som vi ser en slags rastlöshet eller dissonans hos stora väljargrupper orsakad av att man håller på att orientera sig mellan alternativ som upplevs som både bra och dåliga. Det ger svårigheter med att utveckla en, vad vi inom psykologin kallar, kognitiv balans mellan olika värderingar och tankar

 

Hur skall vi förstå det svenska valet? Det finns verkligen inga enkla svar men möjligen skulle begreppen ”Hegemoni” och ”Kognitiv dissonans” hjälpa oss att kasta lite ljus på ett skeende som vi upplever som historiskt. Min hypotes är att vi just har bevittnat ett paradigmskifte i avseende på hegemonin i samhället.

 

Hegemoni

Det var italienaren Antonio Gramsci (1891-1937) som först använde ordet hegemoni som ett samhällsteoretiskt begrepp. Gramsci kastades 1926 i ett av Mussolinis fängelser där han avled 11 år senare. Under fängelsetiden lyckades han ändå med att i smyg göra sina ”anteckningar i fängelset” som smugglades ut och därmed kunde bevaras för eftervärlden.

 

Enligt Gramsci bygger varje samhälle på att det politiskt ledande skiktet styr inte bara genom förordningar, maktapparater eller ens genom val, utan det viktigaste sättet att behålla den ledande positionen är att den ”härskande elitens” värderingarna har ett sådant genomslag att de styrda upplever dessa värderingar som självklara eller sunt förnuft.

 

Socialdemokratin lyckades med, under ett skickligt ledarskap med Tage Erlander i spetsen, att förankra sina idéer och visioner som just sunt förnuft hos en bred allmänhet. Särskilt ATP-striderna under slutet av 1950-talet markerar när socialdemokratin uppnådde en ideologisk hegemoni. Det innebar att den borgerliga oppositionen tvingades att spela på socialdemokratins planhalva och anpassa sin politik efter dessa förutsättningar.

 

Till och med under de korta perioderna av borgerligt regeringsinnehav bedrevs huvudsakligen en socialdemokratisk regeringspolitik (!) – något annat var inte då politiskt möjligt för det hade stridit mot det som upplevdes som sunt förnuft.

 

Regeringen Reinfeldt som tog över 2006 började med att ta beslut som öppnade för formerandet av en ny hegemoni. Först straffades man rejält i opinionsmätningarna, men i samband med den ekonomiska krisen, som hanterades mycket skickligt av regeringen, kom detta nya perspektiv att ta alltmer plats. Nu blev det istället Alliansen som fick fördel av att börja associeras med sunt förnuft och oppositionen framstod som lite överdrivna.

 

För att citera Lars Linders intressanta artikel i Aftonbladet (2010-09-18) om Alliansens strategi och vänsterns svaghet: ”Den blå sidan har en glasklar idé. Privatisering. Den röda sidan vill – lite av varje. Egentligen överge det uppsprickande folkhemmet men ändå låtsas bo kvar i det. Liksom. Och dubbla budskap är ingen bra grund för en valvinnande berättelse om en ljusnande framtid efter det stora systemskiftet”.

 

Valet 2010 kan ha inneburit en bekräftelse på ett paradigmskifte i avseende på vem som har hegemoni. Troligen är det en lång och mödosam vandring för socialdemokratin innan man kan hoppas på att komma tilllbaka och åter bli en kraft av betydelse.

 

Fortsättning följer