Loggboken

Den psykologiska komponenten i det svenska valet. Vart tog Sverige i vägen?

2010-09-25

När det råder kognitiv dissonans, dvs., när olika tankar, känslor, värderingar eller handlingar står i konflikt mot varandra, upplever vi ett starkt obehag. Vi löser det genom ändra en eller ett par av de motstridiga kognitionerna. När vi väl efter viss vånda har gjort ett val, då kopplar vi på starka mekanismer som bidrar till att övertala oss att det nya synsättet eller handlingen var det enda rätta. Vi har således en stark strävan efter kognitiv balans och vi försöker återkommande undvika kognitiv dissonans.

 

Det är mycket rimligt att tänka sig att just i skiftet från ett hegemoniskt paradigm till ett annat råder särskilt mycket kognitiv dissonans. För att minska dissonansen är det viktigt att koppla nya perspektiv till gamla nyckelord. Moderaterna, som kallar sig det enda arbetarpartiet, har varit mycket framgångsrika med att lyfta upp ”arbetslinjen” och ställa den mot ”bidragslinjen”, något som definitivt har resonans i folkdjupet och attraherar socialdemokraternas tidigare kärnväljare.

 

Men vi har också sett i detta val att ett populistiskt och främlingsfientligt parti kommit in riksdagen. Vad attraherade dessa väljare och hur stora grupper kan framöver på grund rädsla för främlingar lockas till Sverigedemokraterna? Går det att hjälpa dessa väljare med att hitta en bättre kognitiv balans?

 

Som historikern Lars Trädgårdh har påpekat (Expressen, 2010-09-20) så har både de rödgröna och alliansen tappat berättelsen om Sverige vilket lämnar fältet öppet för andra att skapa en sådan berättelse. Våra ledande politiker känner sig obekväma med att anknyta till den svenska identiteten, eller för att citera Trädgårdh: ”ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna”.

 

I samband med vinter-OS i Kanada framkom att kanadensarna är mycket stolta över att ha haft en stor invandring där många etniska grupper lever sida vid sida. Samtidigt betonades också den enande faktor som berättelsen om Kanada har.

 

Brasilien är kanske ett ännu bättre exempel på hur stoltheten över det egna landet, både dess historia och dess möjliga framtid, kan förena människor med vitt skilda bakgrunder. Förra sommaren satt jag en hel dag på Sao Paulos flygplats och det var fascinerande att se hur det kryllade av människor med olika etniska bakgrunder. Det var inte ovanligt med stora familjer som var som en illustration till Mendels ärftlighetslagar. Pappan kanske såg ut som en korsning mellan en afrikan och en indian och mamman som en korsning mellan en europé och en kines. I barnaskaran kunde finnas både mer renodlade indianska, afrikanska, kinesiska eller europeiska utseenden och olika blandformer.

 

På lång sikt, om mänskligheten överlever alla bekymmer, så är naturligtvis det enda logiska en "brasiliansk blandning", ett gemensamt språk och en global regering. Men det är långt dit och under mellantiden (som kan ta flera hundra år) behöver vi hjälp med att upprätta välfungerande kognitiva balanser. En bra berättelse om Sverige, en stolthet över vår nation, kan vara en sådan hjälp.

 

Man kan heller inte ignorera det faktum att cirka 50 % av svenska folket vill begränsa invandringen. Kanske man kan göra just det under en begränsad tid samtidigt som verkningsfulla metoder sätts in för att stärka de nya svenskarnas ställning i samhället?

 

Det skulle kunna innebära att den goda berättelsen om Sverige - det öppna och fria landet, där götarna kunde upptas i svearnas stam, där fria bönder, män som kvinnor, byggde landet, där tyskättlingen Engelbrekt blev en frihetskämpe, där valloner la grunden för vårt industriella uppsving  och mycket annat, kan anammas utan alltför mycket frustration och rädsla.

 

En annan aspekt som behöver uppmärksammas är hur särskilt pojkarna far illa i den svenska skolan. Två tredjedelar av flickorna läser vidare efter gymnasiet, men bara en tredjedel av pojkarna. Pojkarna får sämre betyg och detta till och med om de skulle prestera lika bra på centrala prov. Hela skolans värld är ett matriarkat där pojkarna saknar normala manliga förebilder. Då finns det risk för att Rambo-ideal och populism skall attrahera.

 

Det är det stora genusproblemet i Sverige idag. Något som genusvetenskapen tyvärr inte kan se. För det skulle skapa en alltför stor kognitiv dissonans.

 

 Det är viktigt att man inte anpassar sig och är mjäkig inför en främlingsfientlig populistisk anstormning. Men det är också viktigt att vara strategisk och åtgärda orsaker och inte symtom.