Loggboken

Socialdemokratins kris: En politisk växthuseffekt?

2010-11-22

Några personer har påpekat att jag slarvar med Loggboken och att det var ett bra tag sedan jag hade ett inlägg. Då svarar jag att det må väl stämma, men det går inte att vara ständigt inkopplad och dessutom vill jag helst ha aktuella saker att skriva om som kan diskuteras ur psykologiska perspektiv. Men du kan väl som alla andra bloggare skriva om socialdemokratins kris, säger man då.

 

Det tycker jag att jag gjort, i alla fall i ett avseende nämligen det att det tycks ske ett skifte från socialdemokratisk hegemoni till en borglig sådan. Naturligtvis finns det många förklaringar till detta och många är de som redan insiktsfullt skrivit om det. Betydligt mer insiktsfullt än vad jag har kunskaper att bidra med.

 

Möjligen skulle jag kunna bidra med en ytterligare idé, nämligen den om en slags politisk växthuseffekt. Då tänker jag på att tidigare socialdemokratiska ledare präglades av att de tampades med företrädare för andra perspektiv än deras egna. Branting hade säkert flera duster bland sina vänner inom överklassen vad gäller syn på allmän och lika rösträtt, statsskicket och annat. Per Albin Hansson tampades mot både brukspatroner och konkurrerande kommunister precis som Gunnar Sträng som var ute och trampade på sin cykel och delade ut flygblad. Akademiker som Tage Erlander och Olof Palme var sedan ungdomsåren tränade i att ideologiskt diskutera med borgerligt sinnade intellektuella.

 

Palmes generation kanske var den sista som hade tydliga minnen från den tid som var innan den socialdemokratiska hegemonin blev ett faktum i slutet av 1950-talet. I och med att socialdemokratins värderingar kom att uppfattas som ”sunt förnuft” (vilket är vad hegemoni handlar om), eller åtminstone något som inte ansågs lämpligt att gå emot, kom den socialdemokratiska ideologin att utvecklas i en mycket skyddad miljö eller om man så vill i ett slags växthus. Ideologin utvecklades och proklamerades i växthuset med allt mer minskad kontakt med alternativa perspektiv samtidigt som socialdemokratiska företrädare successivt blev allt mer frekventa på olika poster och nivåer inom statsapparaten och myndigheter, inklusive universitetsstyrelser och forskningsstiftelser.

 

Det fanns också en tendens till att ideologier som kommit fram i växthuset mer eller mindre direkt applicerades i myndighetsstrukturen och stämde inte verkligheten riktigt med kartan då var det verkligheten som fick sig en törn. Den socialdemokratiska skolpolitiken är ett bra exempel på det. Ett annat exempel skulle kunna vara genusvetenskap där starka ideologiska blockeringar gör det omöjligt att se att även män kan ha svårigheter såsom att skolans värld är ett matriarkat, att bara en tredjedel av pojkarna läser vidare på högskola jämfört med två tredjedelar av flickorna, att män i betydligt högre grad än kvinnor begår självmord och så vidare.

 

Att hegemonin ganska plötsligt upphörde att gälla kan jämföras med att en sten har krossat ett glas i växthuset. Plötsligt kommer det in andra och kalla vindar som man saknar erfarenhet av att förhålla sig till. Det måste vara en mycket förvirrande och desillusionerande upplevelse för många och behovet av en ledare som har erfarenheter utanför växthuset är skriande.

 

Det var väl av den anledningen som kristna Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud enligt en tidningsuppgift (SvD, 2010-11-22) helt nyligen framförde följande krav på en ny partiordförande: ”Hon eller han bör ha erfarenheter även utanför partiet” nämligen därför att ”våra väljare blir allt mer utbildade och intellektuella medan våra ledare har gått i andra riktningen”.

 

Oj det var en stjärnsmäll! Så långt är jag inte beredd att gå. Jag tror som sagt att det mer handlar om att den socialdemokratiska ledareliten på riksnivå är ovan vid det nya läget. Ge dem bara några år utanför växthuset så har de säkert återhämtat sig. Dessutom på kommun- och landstingsnivå finns en uppsjö mycket dugliga politiker med breda erfarenheter i en rad olika miljöer.

 

Överhuvudtaget tycker jag att vi skall vara stolta över våra politiker, oavsett vilket parti som de kommer från. I de allra flesta fall handlar det om män och kvinnor som på ett engagerat sätt gnetar på i stort som i smått och som ser till att folkets vilja genomförs.

 

Men i ett avseende har nog Weiderud rätt. Det gäller nu för socialdemokratin att hitta en ledare som har en erfarenhet utanför partiet eller om man så vill utanför växthuset. Kanske bäst att påpeka att jag inte kandiderar!