Loggboken

Det sista regnet

2012-02-21

Denna gång har jag haft svårigheter att hitta en bra koncentration för ett nytt blogginlägg. Det beror på flera saker, bland annat har jag jobbat med ett artikelmanuskript tillsammans med mina medförfattare som tagit mycket tid och kraft. Det handlar om en så kallad metaanalys, det vill säga en sammanställning och statistisk analys av flera artiklar som bearbetar ett visst område. Men nu är vi nästan klara med det arbetet. Tyvärr kan jag inte berätta om alla de intressanta saker som kom fram i metaanalysen för principen är ju att den tidskrift som sedan publicerar alstret skall vara först på bollen. Men när den väl är publicerad då lovar jag att återkomma!

 

Sedan har jag funderat över om jag skall skriva om det som dyker upp i kölvattnet efter hysterin kring vaccinationerna mot svininfluensan. Hittills kan konstateras att 155 barn drabbades av narkolepsi efter att ha vaccinerat sig mot svininfluensan. Sannolikt är detta bara toppen på isberget, tyvärr kan vi förvänta oss under de närmsta åren fler rapporter om mäniskor som drabbats på olika sätt. Den stora besvikelsen var att se hur massmedierna kunde piska upp en sådan hysteri. Endast en journalist vågade visa en oro och hade en självständig hållning inför massvaccineringen, nämligen Inger Atterstam på Svenska Dagbladet. Heder åt denna kunniga journalist! Vi får hoppas att såväl journalistkåren som alla andra inblandade i hysterin lär sig av det inträffade.

 

Men detta vill jag egentligen inte heller skriva om då jag ogillar när man säger ”Vad var det jag sa!”. I ett inlägg på min blogg 2009-09-06 under rubriken ”Den psykologiska komponenten i svininfluensan” skrev jag bland annat:

 

Det är tur att vi har tillgång till Internet och allehanda databaser eftersom de traditionella mediernas bevakning inte ger tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Internet innehåller allt från fördomar och okunskap till värdefulla rapporter. Konsten blir att hantera företeelsen på ett källkritiskt sätt. När människor lär sig att göra detta i allt högre grad får myndigheter och makthavare allt svårare att bara slå fast saker som till exempel att svininfluensan är en mild form av influensa och alla måste vaccinera sig eller att gravida kvinnor avråds från att äta fisk från Östersjön eftersom det innehåller kvicksilver men det är viktigt att de vaccinerar sig med ett vaccin som innehåller kvicksilver”.

 

Naturligtvis känner jag ingen stolthet över att jag hade rätt. Det hade varit mycket bättre om jag haft fel. Nu kan jag bara känna en ledsnad över det lidande som barnen som drabbats av narkolepsi fått. Och som sagt en sorg över att medierna inte tog sitt ansvar.

 

Efter detta tråkiga känns det däremot mycket rätt att berätta om en stor läsupplevelse som jag nyligen haft. ”I det sista regnet”, Albert Bonniers förlag. Den indiske författaren Janesh Vaidya berättar om sitt nära förhållande till sin farmor. Farmodern var en vis kvinna tränad i Ayurveda som betyder livsvisdom och är en uråldrig kunskapstradition om hur man bibehåller god hälsa och förebygger sjukdomar. Den självbiografiska romanen växlar mellan ögonblicksbilder från Vaidyas barndom och de samtal som han förde med farmodern och nutid då författaren som vuxen man är på väg tillbaka för att besöka hembyn. Boken präglas av ett vemod och en sorg över att fadern under hela uppväxten varit frånvarande men mot slutet av boken når han en försoning med den döende fadern och får därmed lättare att försonas med sig själv.

 

Pärlorna i denna bok är all den levnadsvisdom som farmodern generöst sprider omkring sig. Här är några fina exempel:

 

De farligaste varelserna är också de räddaste. De angriper för att de fruktar att annars själva bli angripna.”

 

När sikten framåt är skymd och man inte kan se någonting blir man orolig och ängslig. Vet man att något gott väntar i framtiden känner man sig trygg och optimistisk i nuet.”

 

Först måste man intala sig att man är starkare än den, än rädslan, den inre fienden. Sedan börjar man jaga rädslan istället för att bli jagad av den”.

 

Vägarna som leder till mitt öde har jag aldrig förstått mig på. Men så länge som jag litade på tidståget, föraren och rälsen kunde jag slappna av, sitta bekvämt i sätet och se ut på världen genom fönstret. Det var den tiden då jag levde genom att vara i nuet.