Loggboken

Daglig fysisk aktivitet i skolan

2013-02-16

Bunkefloprojektet

Läste nyligen en tidningsnotis om att kristdemokraternas partiordförande under sitt tal på partiets kommundagar i Helsingborg förespråkade daglig fysisk aktivitet i skolan. Göran Hägglund hänvisade till det så kallade Bunkefloprojektet som har pågått i drygt tio år som ett samarbete mellan skola, forskare och idrottsföreningar. De skolor som har deltagit i projektet har haft idrott på schemat varje dag istället för två dagar i veckan. Dessutom fick elever som hade problem med koordination eller rörelse 60 minuters extra träning utöver de 45 minuterna varje dag.

 

Resultaten är verkligen mycket intressanta för de visar att de som hade fått daglig fysisk aktivitet klarade grundskolans mål bättre och fick behörighet till gymnasiet i större utsträckning jämfört med de som endast hade två idrottspass per vecka. Ett delresultat var att Bunkeflomodellen fungerade extra bra på pojkar, vilket är intressant mot bakgrund av att dessa far extra illa i den svenska skolan. Studien visade att bland pojkarna som haft daglig idrott var det lika många som var behöriga till gymnasiet som för flickorna, medan det gick betydligt sämre för pojkarna i kontrollgruppen. Min tolkning av detta resultat är att daglig idrott är bra och att det dessutom är synnerligen angeläget att ge extra träning för de med motoriska problem.

 

Buller och stress i skolan

Flera studier med olika mätmetoder pekar i samma riktning som Bunkefloprojektet och det är därför glädjande och löftesrikt att ärendet nu uppmärksammas av en av de fyra ministrarna i det ”inre kabinettet”. För tillfället handleder jag ett mycket spännande doktorandprojekt inom detta område, nämligen Mats Niklassons arbete med sensomotorisk terapi. Mats håller nu på med att sammanställa sin licentiatavhandling och jag återkommer framöver med rapporter från denna spännande forskningsfront. Denna gång tänkte jag beröra en annan studie som jag varit inblandad i och som finns publicerad i en vetenskaplig tidskrift: Norlander, T., Moås, L., & Archer, T. (2005). Noise and stress in primary and secondary school children: Noise reduction and increased concentration ability through a short but regularly exercise and relaxation program. School Effectiveness and School Improvement, 16, 91-99. Nedan gör jag ett populärvetenskapligt sammandrag från artikeln och är man intresserad av referenserna då får jag hänvisa till originalartikeln.

 

Det talas mycket om stress i samhället och idag vet i att också barnen drabbas på flera sätt. Till och med utbrändhet kan drabba barn och allt mer uppmärksammas att buller kan vara en viktig faktor för barns stress. Bullernivåerna inom skola och barnomsorg har ökat under senare år på grund av större gruppstorlekar och nya pedagogiska metoder som innebär att barnen skall sitta i grupper och prata samtidigt. Därtill skall läggas ljud från moderna ventilationssystem med ett ständigt surrande bakgrundsljud. Forskningsresultat visar att för mycket ljud (dvs. buller) inte bara skapar stress hos barn utan också kan försvåra deras intellektuella och språkliga utveckling. Barn som är utsatta för bullriga miljöer med konstanta ljudnivåer på 95-125 decibel (dB) påverkas genom ökat blodtryck och psykosomatiska problem. Motivation, koncentration och uppmärksamhet påverkas negativt redan med ljudnivåer på 22-78 dB. Försämras språkförståelse noterades vid 65-70 dB, det vill säga att låg- och mellanstadieelever kunde bara förstå cirka 70 % av språkinnehållet därför att bullret försvårar uppfattandet av konsonanter. Här kan påpekas att det är först när barn blir cirka 15 år gamla som de klarar av att ”reparera” bullerförstörda meningar och därmed bättre uppfatta vad en lärare försöker säga i en bullrig miljö.

 

Genomförande

Slumpmässigt valdes en mellanstadieskola i en mindre Värmlandskommun. Det är viktigt att understryka att det var en helt vanlig landsortsskola utan särskilt uttalade problem. Efter det att alla nödvändiga tillstånd inhämtats körde vi igång. 95 personer deltog i undersökningen varav 88 var elever (40 pojkar och 48 flickor) och 7 var lärare (2 män och 5 kvinnor). Elevernas medelålder var 11,31 år.

 

De deltagande lärarna i vår studie förbereddes genom att de fick i förväg träna ett enklare stretchnings- och avslappningsprogram. Men innan detta program verkställdes mättes ljudnivåerna i sex klassrum under tre veckor vid slumpmässigt utvalda tillfällen. Ljudmätarna var gömda i klassrummen så att ingen skulle kunna observera dem och de avlästes i ett angränsande rum. Eleverna fick ingen information om att mätningar pågick och lärarna visste endast att mätningar skulle göras under perioden men inte när.

 

Efter de tre första mätveckorna genomfördes programmet i fem av klassrummen under fyra veckor. Eleverna i det sjätte klassrummet fick således ingen behandling utan fick fungera såsom referensgrupp vilket underlättades av att just denna klass undervisades i ett intilliggande annex. Fortfarande fick inte eleverna någon information om att det pågick en undersökning, utan endast upplysningen att lärarna tyckte ”att det kunde vara skönt för alla att få sträcka lite på sig”. Programmet bestod först av några stretchningar, omväxlande anspänningar och avspänningar, som framför allt riktade sig mot muskelgrupper i kroppens överdel: armar, skuldror, nacke, bringa och rygg. Dessa genomfördes stående bredvid elevernas ordinarie arbetsplatser. Därefter genomfördes en avslappningsövning med eleverna sittande på sina stolar. Hela programmet tog endast cirka 7 - 8 minuter att genomföra och genomfördes två gånger per dag, direkt efter morgonrasten (09.50) och efter lunch rasten (11.40 eller 12.00). Efter det att de fyra ”behandlingsveckorna” avslutats i de fem klasserna mättes åter ljudnivåerna i dessa klassrum liksom i klassrummet som fungerade som kontrollgrupp. Det skedde på precis samma sätt som förra gången och under tre veckor.

 

Resultat

Det visade sig att ljudnivåerna i klassrummen låg alldeles för högt (63.24 dB, ”downtown Chicago” enl. den amerikanska definitionen) före behandlingarna och lärarna skattade elevernas koncentrationsförmåga som under normalt, 3.57 (niogradig skala där ”normalt” = 5.00). Under fyra veckor genomfördes därefter ett enklare stretchnings- och avslappningsprogram under ca 7 - 8 minuter två gånger om dagen. Dessa aktiviteter genomfördes direkt efter långrasten på förmiddagen och efter lunchrasten. Resultaten efter de fyra behandlingsveckorna var slående: ljudnivåerna gick ned till 50.50 dB (vilket är mycket mot bakgrund av att dB mäts med logaritmisk skala), dvs. ned till ”restaurangsorl”, lärarna skattade elevernas koncentration som normal (5.29). Motsvarande effekter förelåg inte för den klass som fungerade som referensgrupp.

 

En förklaring till att ljudnivåerna gick att sänka kan vara att stretchnings- och avslappningsprogrammet fungerade som en slags brygga mellan långrasternas fria aktiviteter, där eleverna får utlopp för sina naturliga rörelsebehov, och skolarbetet där det krävs koncentration på studierna. Erfarna lärare vet att de första fem till tio minuterna efter en långrast kan vara avgörande för var ”taket” sätts, vad gäller ljudnivåer och koncentration för de följande lektionstimmarna. Även elevernas koncentrationsförmåga skattades av lärarna som klart förbättrad efter genomförandet av programmet. Detta ligger i linje med tidigare forskning som visat att olika avslappningstekniker ger en förbättrad återhämtning efter stress. Vår studie visar att även ett kort, men regelbundet återkommande stretchnings- och avslappningsprogram, kan både minska ljudnivåer och förbättra koncentrationsförmågan.

 

Slutsats

Mycket kan uträttas med relativt små medel! Nu får man hoppas att Hägglunds insikter i denna fråga sprider sig såväl inom regeringen som i riksdagen.