Loggboken

Erland Lagerroth: en akademisk räv som spränger mentala korsetter!

2014-01-26

Den 10 januari i år fyllde Erland Lagerroth 89 år. Åldrandet tycks inte nämnvärt påverka denne kreativa och vitala person. I slutet av förra året (2013) gavs hans senaste bok ut Är världen en mekanism? och han skickade ett signerat exemplar till mig. Den har jag läst med stor behållning.

 

En kort biografi om Lagerroth anger att han är litteraturhistoriker och varit mångårigt verksam vid Lunds universitet och dessutom varit visiting professor under olika perioder vid amerikanska universitet.

 

Historikern Håkan Arvidsson gjorde en beskrivning av Lagerroth i Sydsvenskan (En räv i akademin, 2011-08-10) i samband med en recension av hans förra bok: ”Det är sällan man läser en så mångsidig och djärv bok som Erland Lagerroths ‘Världen skapar sig själv’ och ännu mer sällsynt är det att en akademiker skriver en sådan… Han var länge verksam vid Lunds universitet och ser sig idag som allmänvetenskapare. Det är utan tvivel en korrekt benämning.”

 

Arvidsson liknar Lagerroth vid ett av Aisopos fabeldjur, nämligen räven och hävdar att han tycks vara en av den akademiska världens sällsynta rävar, som i sitt sökande efter helhet och överblick "vill spränga de etablerade ramar som hindrar oss från att förstå, eller ens få syn på, samhällets och livets djupaste mysterier."

 

En djärv och färgstark person som Lagerroth möts naturligtvis inte enbart av applåder. Föreningen Vetenskap och Folkbildning delar årligen ut ett pris som man kallar för Årets förvillare. 1998 utdelades det till Erland Lagerroth för hans enträgna försök att göra en ytligt mystifierande attityd till naturvetenskapen akademiskt respektabel.”

 

Men Lagerroth med sin vassa penna gick direkt i polemik i föreningens egen tidskrift, Folkvett (vilket hemskt namn på en tidskrift – låter som en örfil!), och hävdade att det i stället är föreningen själv ”med dess fixering vid vetenskapsideal från 1600-talet, vilka lett till dagens kris för mänskligheten, biosfären och Jorden, som är den store förvillaren, den som förvillar folkbildningen.

 

Vidare beskrev han föreningen Vetenskap och Folkbildning som ”en inskränkt sekt som genomsyras av sekternas vanliga kritiklösa tro på det trossystem, som de anser sig satta att förvalta och försvara.… För den som vet vad vetenskap är utan att någonsin ha begrundat saken kritiskt är det naturligtvis både förvillande och mystifierande och felaktigt när någon gör just detta: begrundar och problematiserar det som tycktes självklart.”

 

Vad är det då Lagerroth säger, som samtidigt tycks både engagera och uppröra? Ja det är inte lätt att klara ut på en blogg som ju förväntas vara någorlunda begränsad i omfånget. För Lagerroth är definitivt ingen folkbildare utan är snårig och svår att följa. För att fortsätta liknelsen med räven så kan jag tänka mig att studera Lagerroth påminner om att delta i en engelsk rävjakt. Man får vara beredd på att hoppa över hinder, kravla i diken och ständigt göra tvära kast än hit och än dit för att kunna följa denna vitala räv i spåren.

 

Vad Lagerroth egentligen vill göra vetenskapsteoretiskt (tror jag i alla fall) är att lämna det gamla newtonska paradigmet, inte bara där det är allmänt accepterat att ta farväl av det – som inom kvantfysiken – utan också låta det upplösas inom andra vetenskaper. Det är just här som till exempel Vetenskap och Folkbildning kan framstå som lite skotträdda och trångsynta. Lagerroth pläderar för ett mer holistiskt synsätt som innebär att vi måste våga spränga våra mentala korsetter.

 

Det är därför som han skriver i sin senaste bok att vetenskapliga analyser som ensidigt kännetecknas av reduktion, resulterande i atomism och determinism, materialism och lineär kausalitet med passiva objekt visserligen är ett tänkande som gett oss makt över naturen på gott och ont samt ”gett oss rikedom och oberoende men också förmåga att förstöra den värld, som är basen för hela vår tillvaro”.

 

I dag, menar han, finns det möjligheter att utveckla ett tänkande i relationer, proceser, helheter, funktion, rörliga och dynamiska enheter och inte minst viktigt, att anknyta till den idag växande insikten om självorganiserande system, aktiva subjekt. Lagerroth menar att detta nya tänkande utvecklas med stormsteg i internationell vetenskap, men i ”det ståndaktiga Sverige” är alltför många fortfarande fast i ett gammalt paradigmatiskt tänkande. ”Alltmer har jag lärt mig, att tröghetslagen inte bara gäller materien utan väl så mycket människan”, suckar Lagerroth.

 

Ett bra sätt att ta del av vad denne uppkäftige gamle yngling tänker om livet och vetenskapen är att besöka hans hemsida. Man behöver inte dela hans uppfattningar i allt – men det är under alla omständigheter nyttigt att utsätta sig för provokationer. Det lösgör nya tankar och kreativitet!