Loggboken

Den psykologiska komponenten i det svenska EU-valet 2014

2014-06-01

På denna blogg har jag tidigare försökt att kommentera olika val ur en mer psykologisk utgångspunkt eftersom som jag uppfattat det som en brist att sådana bidrag saknas i eftervals-diskussionerna. Så har jag tidigare skrivit om den psykologiska komponenten i det amerikanska valet (2008-11-23), i förra EU-valet (2009-06-08), samt vid två tillfällen om det senaste riksdagsvalet (2010-09-20 och 2010-09-25).

 

EU-valet 2014 kommer sannolikt att i många avseenden betraktas som ett historiskt val eftersom här framträder olika utvecklingstendenser och någon eller några av dem kan för framtida analytiker signalera att ”det var där som det började”.

 

De viktigaste händelserna har redan uppmärksammats och kommenterats av andra:

 

(a) Det röd-gröna blocket är större än alliansen och ser ut att vinna i det kommande riksdagsvalet. Statsvetarna pratar åter om att alliansen är ”rökta” och denna gång verkar de få rätt.

(b) Moderaterna gjorde ett dåligt val men de övriga allianspartierna fick, mot bakgrund av förutsättningarna, acceptabla resultat.

(c)  Miljöpartiet skrällde och stiger fram som ett av de stora partierna och måste i framtiden räknas som en av de centrala spelarna om makten.

(d) Socialdemokraterna fick sämre resultat än i förra EU-valet och tappade ett mandat. Ur socialdemokratisk synpunkt måste det dessutom vara allvarligt att man inte lyckades med att fånga upp vänstervalvinden och att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministsikt initiativ tillsammans blev större än socialdemokraterna.

(e) Sverigedemokraternas stora framgång i valet indikerar starka spänningar mellan dynamiska storstadsområden och mindre tätorter som hamnat på efterkälken. Samtidigt visar det att Sverige liksom övriga Norden och stora delar av Europa nu fått ett etablerat populistiskt parti som kommer försvåra stabila parlamentariska lösningar.

(f) Feministiskt initiativ var valets komet som oväntat dök upp på arenan och helt otippat samlade röster i nivå med riksdagens etablerade småpartier. Eftersom över 80 % av FI:s sympatisörer enligt statsvetarna definierar sig som socialister måste det betraktas som en prestation av Vänsterpartiet att man inte bara höll ställningarna utan även ökade svagt.

 

Ja, ovanstående är en diger lista som verkligen signalerar en rörelse i valmanskåren som i nuläget är svår att överblicka. Visserligen kan man hävda att det ”bara” var ett EU-val och att endast 50 % av väljarna gick till valurnorna. Men EU-valen tycks av många väljare vara ett forum för att skicka signaler till politikerna och för att så att säga riskfritt pröva olika alternativ. Bara det är intressant och skiljer sig markant från den gamla bilden av den mycket stabila svenska valmanskåren som röstade traditionsenligt och klassmässigt. Den nya rörligheten från EU-valet kommer att påverka det kommande riksdagsvalet, för att inte tala om förutsättningarna för en regeringsbildning.

 

Vilka konsekvenser kan man tro att ovanstående utvecklingstendenser kommer att leda till? Tyvärr sannolikt svagare regeringar och mindre tilltro till det parlamentariska systemet. Ett sådant läge kan innebära ytterligare fragmentisering och polarisering.

 

Kanske blir det framöver en lösning med en så kallad ”stor koalition” som i Tyskland, där den mest logiska och bäst fungerande lösningen skulle vara ett regeringssamarbete mellan socialdemokraterna och moderaterna. Troligen gör båda dessa partier ett något bättre val nästa gång och skulle därmed tillsammans uppnå majoritet. Men en sådan lösning på regeringsfrågan innehåller en massa psykologiska spärrar både hos partimedlemmar och hos väljare.

 

Men varför inte? Om kommande regeringsförhandlingar strandar på grund av att det saknas en parlamentarisk bas då kan en stor koalition vara enda möjligheten för en handlingskraftig regering. Kan det visas på ett påtagligt sätt kommer nog också den psykologiska acceptansen att infinna sig. Som man bäddar får man ligga.