Loggboken

Det amerikanska valet: en fråga om klasskamp mellan meritokrater och konsumenter?

2016-11-11

Måste erkänna att jag inte skött min blogg särskilt väl på sistone. Får skylla på att hela hösten varit späckad med allehanda åtaganden. Just nu är jag inne i en hektisk period med föreläsningar, men framförallt i funktionen som handledare av många examensuppsatser för studenter som går på det legitimationsgrundande psykoterapeutprogrammet vid Högskolan Evidens. Ovanpå detta tillkommer några artikelmanuskript som skall skickas in till granskning.

 

Har haft som en liten tradition att försöka lägga psykologiska aspekter på olika val. Så har jag vid tidigare tillfällen försökt spegla så väl svenska som amerikanska val. Några vänner har konstaterat att de är förvånade över att jag inte än har kommenterat det amerikanska valet. Det borde ju ha varit en dröm – för psykologiska aspekter har verkligen inte saknats!

 

Anledningen till att jag först nu (tre dagar senare) skall försöka bidra med några kommentarer är, förutom min nuvarande arbetsbelastning, att jag känner mig ganska förvirad över så väl den amerikanska valkampanjen som dess resultat. Dessutom tycker jag att det inte finns så mycket nytt som jag kan bidra med.

 

Flera har redan påpekat att det uppenbarligen var två illa omtyckta personer som kandiderade och många röstade på den som man uppfattade som minst dålig. Donald Trumps ovanligt många ytterst märkliga yttranden bidrog naturligtvis till att skapa en synnerligen negativ bild av hela processen. Själv är jag mycket bekymrad över hans inställning till klimatfrågan. Det är emellertid alldeles uppenbart att det hela kan beskrivas som en rejäl käftsmäll mot etablissemanget!

 

Det är väl här som det blir verkligt intressant!

 

Den vanligaste förklaringsmodellen som jag sett i den svenska eftervalsdebatten har varit att det främst handlar om outbildade vita män från arbetarklassen, utan politiska insikter, som upplever sig misslyckade och som dessutom ogillar att kvinnor får makt och som därför fick utlopp för sin frustration genom att rösta på Trump. Det är ingen förklaring som jag känner mig bekväm med.

 

För det första så ogillar jag den människosynen. Det finns ingen anledning att visa ett sådant förakt mot lågutbildade vita män ur arbetarklassen. Förstår inte varför de måste anses som korkade. För det andra så tycks ju den beskrivningen inte helt stämma. Den brittiska tidningen The Guardian refererade en vallokalsundersökning:

 

Among the more startling data to emerge from the poll:

  • White voterswho make up 69% of the total, voted 58% for Trump and 37% for Clinton. Non-white voters, who make up 31% of the electorate, voted 74% for Clinton and 21% for Trump.
  • White men opted 63% for Trump and 31% for Clinton; white women voted 53% for Trump and 43% for Clinton.
  • Among non-college-educated whites, 67% voted for Trump – 72% of men and 62% of women.
  • Among college-educated whites, 45% voted for Clinton – 39% of men and 51% of women (the only white demographic represented in the poll where the former secretary of state came out on top). But 54% of male college graduates voted for Trump, as did 45% of female college graduates.
  • More 18- to 29-year-old whites voted for Trump (48%) than Clinton (43%)

 

Men Trump presterade som väntat betydligt sämre bland afro-amerikaner och latinamerikaner:

 

Trump collected just 9% of black votes from the same age group, and 24% of Latinos. Compared with Obama four years ago, Clinton underperformed with black and Latino voters generally, winning 88% of the black vote overall, against Obama’s 93%, and 65% of the Latino vote, against Obama’s 71%.

Trump, meanwhile, while winning just 8% of the black vote, collected 29% of the Latino vote – two percentage points more than his 2012 predecessor, Mitt Romney.

 

En annan förklaringsmodell skulle kunna rikta strålkastarljuset mot etablissemanget snarare än mot de som demonstrerar. De protesterna är alldeles uppenbara inte bara i USA utan på många andra ställen. Vilka är då etablissemanget och varför skapar de en sådan ilska? Och varför visar etablissemangets personer ett sådant förakt mot de som inte tillhör dem?

 

Den brittiske sociologen Michael Young sammanställde redan 1958 vad han uppfattade som en tänkbar utveckling i de västerländska samhällena i boken The Rise of the Meritocracy 1870-2033. Boken börjar med en analys av hur industrisamhället utvecklades från 1870-talet i olika avseenden och går sedan över i en påhittad satirisk framtidversion. Boken antas vara tillkommen 2033.

 

Young hävdade att Marx beskrivning av historien som en klasskamp i stort stämmer. Olika epoker har en underklass och en överklass. I slavsamhället handlade det om slavar och slavägare, i feodalismen om bönder och adel, i kapitalismen om arbetare och kapitalister. Naturligtvis fanns det i dessa samhällen även andra klasser och grupper men ”kampen” stod mellan under- och överklasserna.

 

Så långt menade Young att Marx hade rätt. Men han hade fel på en viktig punkt, nämligen att för första gången skulle underklassen (då arbetarklassen) ta makten och sedan skulle den långa historien av klasskamp upphöra. Efter proletariatets diktatur skulle alla leva fridfullt i ett slags paradis (kommunismen). Det radikala med Young är att han menar att en ny överklass och en ny underklass är i framväxande och håller på att ersätta arbetarklass-kapitalistklass dualismen!

 

Den nya överklassen är meritokratin. Den kan definieras som högutbildade mäniskor som är specialister på att styra stora organisationer oavsett om de är privata eller statliga. Även fackföreningarna kontrolleras enligt Young av meritokrater genom allehanda anställda ekonomer och tjänstemän. De har nätverk och sammanhållning via myndigheter, företag, massmedier, kultursektorn, internationella organisationer och så vidare. Visserligen finns kapitalister kvar idag, men enligt Young minskar deras makt i accelererad takt genom korsvist ägande, fonder och globaliserings-processen. Det är direktörer, topptjänstemän och publicister som tagit över den reella makten. Även politikerna spelar en andrahandsroll. För att vara framgångsrika måste de antingen själva vara meritokrater eller på något sett få tillgång till deras nätverk.

 

Den nya underklassen benämner Young som konsumentklassen. Dess viktigaste roll är att konsumera så mycket som möjligt. Young hävdar att de nya bojorna skapas genom att bädda in konsumentklassen i ett slags spunnet socker av underhållning. Det kan ske genom att skapa dramatiska upplevelser genom att följa sporthändelser, fjantiga underhållnings-program (i mitt tycke), tidningar som slår upp skenhändelser, med mera, med mera. På det sättet skall konsumentklassen hållas tuktad och framförallt vara inriktad på att konsumera, samtidigt som meritokratin via sina nätverk håller ihop och skapar hegemoni (det vill säga ”sunt förnuft”) för att de vet bäst och är de som skall styra. Glöm inte att allt detta beskrev Young redan1958! Kan inte låta bli att tycka att det känns väldigt aktuellt.

 

Den tes som jag här prövar är alltså att det etablissemang som det idag pratas om är i själva verket den meritokrati vars framväxt Young ansåg sig skönja redan 1958. Tänk om det är så att konsumentklassen inte bara känner sig orolig över sin ekonomi kopplat till massa aktuella samhällsproblem utan kanske också börjar känna sig utled på sin roll som snäll konsument. Kanske konsumentklassen också vill ha ett ord med i laget? Känna meningsfullhet i tillvaron? Är det vi bevittnar klasskamp mellan konsumentklass och meritokrater, för att använda Youngs terminologi?

 

Hur passar Trump in i detta? Jo det är en kapitalist som håller på att tyna bort likt dinosaurierna, specialiserad inom områden som skall hålla konsumentklassen på mattan, det vill säga dokusåpor, spelcasinon och liknande. Som sådan har han lärt sig kommunicera med ”vanligt folk” men meritokraterna blir upprörda och kränkta av hans attacker mot dem. Sannolikt kommer Trump att fångas in i det meritokratiska nätverket. Snart kommer helt säkert konsumetklassen upptäcka att Trump inte är så mycket att hålla i handen och då söker de sig andra vägar. Förhoppningsvis då en väg som fördjupar demokratin genom ett folkligt engagemang. Vanligt folk är kloka, men demokratin måste måste vinnas och återskapas för varje generation. 

 

Nu får vi hoppas att kloka människor, oavsett bakgrund, kan hjälpas åt med konstruktiva brobyggen. I Sverige har vi tidigare varit duktiga på att hitta "historiska kompromisser" (till exempel mellan arbete och kapital) som har underlättat ett arbete för gemensamma intressen. Nu är det dags att politikerna i alla riksdagspartier tar sitt ansvar.

 

Vi har gemensamma saker att fundera på oavsett hur vi identifierar oss. Hur kan vi samtala med varandra utan att klistra på etiketter och beskyllningar? Kan vi hitta nya och bättre sätt att förvalta våra samhällen? Vilka framtidvisioner har vi? Hur kan vi rädda vår planet? Hur kan vi växa som människor?